Positionsverb

Ur positionsverbens prototypiska antropocentriska användning kan många utvidgade betydelser härledas. De utvidgade betydelserna kan kopplas till domänerna befintlighet och metaforisk användning. Nederländska och svenska uppvisar både likheter och skillnader vad gäller dessa två domäner. Störst överlappande bruk kan observeras för nederländskans staan och svenskans stå. Föremålets funktionella sida och att det stöds underifrån aktiverar användningen av verbet. Vad gäller liggen – ligga är det den horisontella positionen som är i fokus vilket är kopplat till föremålets längd eller utbredning. Dock skiljer sig nederländskan och svenskan åt i det att behållare-schemat främst aktiveras för svenskans ligga, inte för nederländskans liggen. I nederländskan är det istället för zitten som behållare-schemat aktiveras i större utsträckning när föremålets bas inte främst är i fokus utan när föremålet/entiteten befinner sig i ett slutet utrymme som kan vara konkret eller abstrakt. I de fall svenskan inte använder sitta för motsvarande satser på nederländska tas ligga eller existensverb som finnas eller vara i bruk. I Vibergs undersökning av positionsverb i ett antal språk är det just de germanska språkens bruk av motsvarigheten till svenskans sitta i kombination med icke-mänskliga subjekt där språken uppvisar störst skillnader sinsemellan (2013:159). Verbens metaforiska betydelser skiljer sig dock störst åt mellan nederländska och svenska och som språkinlärare måste dessa uttryck ofta läras in som separata lexikala enheter.